”Huvudet högre än resten på plattan är dock Disharmonikerna, vars poetiska trummaskindrivna indiegitarrfolkpop eller så (inte riktigt, men nästan), lyckas hålla intresset uppe genom tre hela låtar. Här finns möjligen början på något spännande.”

​

​

”Fritidsgårdarna i Trollhättan har släppt en CD, som heter Guldkorn i vägens gråa damm och visst är det en passande titel … Strömslunds fritidsgård bidrar med Disharmonikerna och de skiljer sig en del från de övriga banden. De har en alldeles egen stil och gör alla låtar på svenska. En av huvudfigurerna i bandet berättade att de ska medverka på en LP som ska släppas i hela landet. Heja, heja! Tänk vilken lokalpatriot man kan bli!”

​

”A bit of a mixed experience … Side one delivers some great techno … The flipside, on the other hand, has … an awful punkrock track [sic!] … Not too interesting at all.”

​

”The aestheticism as well as the packaging or the choice of the selected bands … all opens the door to clappings.”

​

”Gissa om det var drag på Magasin 15 igår kväll … Först ut på scenen i den välfyllda lokalen var Disharmonikerna som hade många fans i publiken och som fick bra fart på dem med sin rytmiska rock med kraftfulla svenska texter. Kommer inspirationen från Ebba Grön och Imperiet? Det lät nästan så – och det lät bra.”

​

”Kanske är det just därför jag tycker så mycket om Disharmonikerna. Det finns nämligen ett allvar i texterna samtidigt som musiken inte alls känns svårtillgänglig. Tvärtom sätter sig vissa slingor fast direkt och blir något man nynnar på i tid och otid. Låten ’Nya världen’ är ett utmärkt exempel på detta ... Hoppas att någon vaken snubbe upptäcker att det här finns något annorlunda, som kan vara värt att satsa på.”

​

”Disharmonikerna är helt klart begåvade, både musikaliskt och textmässigt, och den folkmusiktouch som faktiskt finns i musiken (fast tyvärr i mindre grad den här gången än förut) ger gruppen en någorlunda egen profil … Bäst på kassetten är ’En partyängels sakrament’, men hela första sidan är klart njutbar medan den andra är något blekare … När nästa stora retro-våg, 80-talet, slår till … så kommer Disharmonikerna att vara hur inne som helst.”

​

​

"Starkt inspirerade av Sisters of Mercys postmoderna och industriromantiska folkrock lyckades Ken Höögs bas, Urban Hanes röst och Kristian Petrovs gitarrer, elegant lagda ovanpå en lakonisk 8-bits trummaskin, mana fram stämningar från hela det maniskt framstegstroende, ideologiska och samtidigt blodiga och apokalyptiska 1900-talet som Nietzsche förutspått. Disharmonikerna dolde aldrig sina pretentiösa referenser, inte med låttitlar som Döende nihilisten, Nya världen, Mascara eller Rött och svart.

​

Det var mycket neon och regn, glassplitter och Kulturgesichte des Abendlands."

​

”Disharmonikerna är på listan över band som inte kan göra nåt fel…Douze points!"

​

​

​

”Vinnaren av 1:a platsen i Parallell Mello 2019 är bandet Disharmonikerna med låten Återkomsten. Efter 22 års uppehåll levererade de den här låten, en återkomst som heter duga. Nu skrivs det musikhistoria. Med sina poetiska texter och syntinfluerade alternativrock skapar de en känsla av modern folkmusik, en unik musikstil. Vi vill höra mer av Disharmonikerna. Den här musikgenren saknas i Sveriges musikutbud.”

​

​

"A strange, good and appealing song"

​

​

"...en låt som passar väldigt bra i den märkliga tid vi lever i just nu... Urban Hanes röst passar perfekt till musiken och känslan som bandet förmedlar... Bandet förmedlar kanske inte så mycket hopp, men jag tänker att det inte riktigt är meningen heller, och som jag brukar säga så behöver naturligtvis också mörkret berättas och jag gillar Disharmonikernas The Cure-färgade pop."

​

​

​

​”Flanged and reverbed guitar tracks create this roomy warm atmosphere that feels very honest and retro styled. The vocals fit in there perfectly, since they are taking their time to deliver, and they sound rich and emotional with a certain feel attached that I can only describe as ‘vintage wisdom’. It’s not really melancholy or sadness, but there’s this ‘been there, done that’ vibe present. I also love the fact that the backing music as well as the lyrics have their time and space to shine in the song. There’s a special give-and-take happening between the single elements, making the track a well-rounded, warm alt rock/pop piece.”

​

​

”…ett svenskt kultband…en smart mix av postpunk, new wave, new romantic, krautrock och folkmusik. Oavsett vilken variant man väljer, så bådar Disharmonikernas nya singel, 'Främlingar', gott inför framtiden.”

​

​

​

​

​

”Förra gången vi hörde från bandet var det med singeln Vem gavs visionen? Jag gillade verkligen deras The Cure-färgade pop. Här låter det minst lika bra. På Främlingar är soundet fortfarande minimalistiskt med en slags öde stämning, som passar bra till texten. Samtidigt så finns det något ljust i melodin, som inte fanns på förra singeln. Inte så att det låter glatt på något sätt, men det är en melodi där det känns som att ljuset försöker tränga in. Göra oss till något annat än främlingar för varandra.”

​

​

​

​

​

​

”…signature curious melancholy…It’s one of these ‘mind walks’ where you start thinking about a seemingly minimal thought that quickly evolves into a full-blown potential life-altering moment… doesn’t feel judging but rather innocent. The song sort of keeps a signature ‘distance’ to the listener, not letting out all emotions, and not going in-your-face with its message. You could say that the tune is very ‘polite’ in telling its story, yet it recognizes the ‘stranger vibe’ happening out there… The track handles a very sophisticated topic, translating it into honest and relatable music that’s comprehensible even without the translation of the lyrics.”

​

​

Ensamma bland människor (2021)

“…en fantastisk skara sånger…Jakob Hellman-klass...låtar som gått varma hos mig i många olika sammanhang, som kramat om mig i olika känslor. Disharmonikerna känns som ett band som på avstånd reflekterar hur människor och samhället hanterar olika känslor och situationer. Det finns en distans i det man gör; något ödesmättat över texterna....Här handlar det inte om att hitta smittande riff, utan att verkligen uttrycka det som känns ända in”,

​

​

"Interesting release this…feels quite dark at times, and there's a depth too to the sound that makes me think perhaps of some vast Nordic wilderness...an album worth checking out"

​

​

​

”Snygg och annorlunda mix av postpunk, new wave, new romantic, krautrock och folkmusik. Ni bör absolut kolla upp Ensamma bland människor.”

​

​

​

​

​

"With a signature sound, the three-man band creates a unique sound influenced by vintage thoughts, calm emotional melodies and a special kind of wisdom that is embedded in the sound … All in all, the whole album is loaded with passion and emotion.
Passion for music, with the band recognizing all the changes they’ve been through, and all the natural changes everybody goes through yet pushing the will of continuing this exciting journey because of their connection. And the emotions pouring out of every track on the album are reflected by the honesty and genuine vibe that in my opinion stands out as Disharmonikerna’s greatest signature element. This isn’t shallow music we’re talking here, it’s music with a meaning, with content and thoughts connected that’ll go under the skin both regarding lyrics and melody."

​

"På Stagebox kommer bandet att ha premiärvisning för en ny musikvideo. Det är spåret Disharmonikerna som har belönats med en finfin video...När jag nu, återigen, lyssnar på albumet så slås jag av hur starkt det är, det ödesmättade landskapet skapar många fantastiska bilder och som jag snuddade vid då så handlar det inte lika mycket om att hitta riff som skapar hits för radion, som att fånga en stämning, och det är Disharmonikerna fantastiska på. Texterna tar en med till olika känslor och olika platser och även om det målas upp bilder där vi människor blir till främlingar så känns det inte så när jag lyssnar. I musiken möts vi."

​

​

"Nya albumet som släpptes på vinyl den 1 oktober i år är – som sig kanske bör efter ett drygt kvartssekel – en mognare men samtidigt bräcklig fortsättning på något som aldrig riktigt avslutades. Produktionen och ljudbilden är mer slipad, fyllig och klar än på c-kassetterna från början av 90-talet och personligen känner jag att det inte nödvändigtvis är en fördel. Disharmonikerna är – och ska – i min nostalgiska världsbild vara något dimmiga, lite slirande, allegoriska och ogripbara. Ett suddigt svartvitt ögonblicksfoto från skyttegravarna i 90-talets kulturkrig som ingen vet vem som tagit – men hen är sannolikt död nu.

Medvetenheten om att man för länge sedan skapat något unikt, och ambitionen att nu ge det förgångna sin rättmätiga betydelse, är drivande krafter när Disharmonikerna river upp linoleummattan och gräver upp alla lik som bultat i golvet genom ett alltför klart och upplyst 2000-tal.

VARFÖR RESONERAR VISSA låtar och vissa band hos en, medan andra lämnar en kall? Det är en fråga jag brottats med så länge jag kan minnas men jag tror det kommer an på väldigt sublima detaljer som man tolkar i en personlig kontext. En melodislinga som sticker en i magen, en textrad som avslöjar något, ett sound som upplöser tiden. Mig förvandlar Disharmonikernas musik till en resenär i den europeiska kulturhistorien, till en stolt delägare av modernismen och upplysningen, filosofin och konsten, framstegstron och dystopin. En rökig höghuslägenhet med fördragna gardiner, fulsprit och skorna på inomhus, vrak av festklädda människor, upplösta av alkohol och droger med ögon som rödsprängda springor och mascaran rinnande, Leonard Cohen på vinyl. Hela civilisationsprojektet tryckt på paus.

Urban Hane har förutom ett unikt bra namn för en artist också en unik sångröst som svävar någonstans mellan Bret Anderssons melankoliska känslighet på Dog Man Star-plattan och Imperiet-tidens naivt autoritära Thåström. Trummaskinen är kvar, Ken Höög lägger säkert grunden med sin bas och ger Petrov tid och utrymme att accentuera melodierna på sin röda Vestergitarr. Det är något metodiskt över spelningen, som om alla bitar i maskineriet var dekonstruerade, kontrollerade och lite för vördnadsfullt lagda tillbaka på plats. Låtarna från nya albumet Ensamma bland människor sitter väl bland de äldre numren, i Återkomsten återvänder man till fraser från första skivan Nattens profitörer, särskilt dottern till en neon-gud som bar upp nyckellåten En partyängels sakrament.

Vart Disharmonikerna tänker styra i framtiden är ännu oklart. Vi skämtar om att ta bandet ut på turné i Sverige, men det skulle kräva cirka åttahundra spelningar eftersom det knappast finns mer än två fans i varje småstad. Ett genombrott till Allsång på Skansen ligger knappast bland tebladen men personligen är jag beredd att åter resa genom både tid och rum också nästa gång bandet bestämmer sig för att ge en spelning någonstans. Om det så dröjer 27 år till."

​

​

​

​

​

​